Fan vad bra det är.

Bara på släppa allt ett tag, men vänder man på huvudet så blir man påmind om vilket fitt-helvete man ska behöva leva med.

Det är då man bara vill gå ut.

Ner till port-dörren räcker.

Gråta och ringa någon. Miccan eller Amanda.

Fan, är ju klar med att sitta och grina, eller vad sa vi?

Vill inte vara den ledsna personen som tynger ner stämningen, nej.

För vem vill umgås med en sån människa? Ingen. Inte jag iallafall.

Och jag klarar inte av att umgås med mig själv om jag nu skulle vara ledsen hela tiden.