Det är inte lätt när det är svårt. Ungefär allt i livet är fruktansvärt orättvist och det värsta drabbar alltid den som är mest oskyldig. Skulle man någon gång försöka finnas för det här personen, stå upp eller "backa" som vissa vill kalla det så går det oftast åt helvete. Man försökte inte tillräckligt mycket, ellerhur? Man ska aldrig ångra något som man någonsin gjort eller behövt gå igenom, men ändå gör man det. Man ångrar nästan allt man gör, fast man inte får! För det som du har gjort än så länge, eller det du behövt gå igenom har ju gjort dig till den du är idag, ellerhur? För hade du vart rädd för eld om du inte hade bränt dig på brasan när du var liten? Hade du vart rädd för den största killen i skolan om han inte hade bråkat med dig någon gång? Hade du vart kär i den där killen om det inte var så att han inte var kär i dig tillbaka? För den killen finns ju i allas liv också, visst va? Olycklig kärlek. Som sagt, det är inte lätt när det är svårt.